”I battle Fibro, what’s your superpower?”
Att vara mamma med Fibromyalgi. Nu fick jag min diagnos först efter att vi fått våra två små. Att ta sig igenom två graviditeter, svåra förlossningar, och småbarnstiden gjorde att jag till slut kraschade ordentligt. Först då fick jag en diagnos som jag med största sannolikhet levt med sedan tidiga tonåren.
Varför blev det så kan man ju undra då! Jag har mina teorier men det är som sagt enbart mina egna teorier. Innan barnen hade jag ”lyxen” att kunna vila och sjukskriva mig igenom de sämre perioderna. Efter skola och jobb kunde jag lägga mig på soffan och bara ligga där tills jag gick och la mig för kvällen. Så såg mitt liv ut, i stort.
Med småbarn och spädbarn i synnerhet så har man inte den möjligheten längre. Det är 24-7, dygnet runt, 365 dagar. Jag ammade, vakade, var på helspänn dygnet runt när barnen var bebisar. Jag fick ALDRIG en paus. Som småbarnsmamma blir man extra känslig för allt också, känner av varje liten vibration, varje andetag och varje litet ljud.
Eftersom man redan innan är är extra känslig när man har Fibromyalgi så blev det overload ganska snabbt. Som jag har haft dåligt samvete över min brist på tålamod med barnen. Att jag inte ORKAT mer. Inte orkat höra ljudet, inte orkat intensiteten, velat bli lämnad ifred. Så SKA man ju inte känna som mamma.
Det finns även många TÄNK OM. Tänk om jag hade vetat om att jag hade Fibromyalgi innan jag blev gravid. Hade de långa, utdragna och smärtsamma förlossningarna ersatts utav planerade kejsarsnitt då? Jag fick mer än ”maxdos” av epidural och skrek ändå att jag trodde att jag skulle dö. Barnen sjönk aldrig ned och efter 20+ timmar av värkarbete så slutade de båda två med akutsnitt.
Sedan alla dessa gånger jag ”tappat det”, i ren förtvivlan, då jag inte orkat hantera barnens utbrott och trots. Hjärnan orkar helt enkelt inte mer och hela kroppen skriker i ren utmattning. Då är det inte roligt att vara mamma.
Först nu, efter att ha fått min diagnos, gått på smärtrehab i två omgångar, varit hemma ”sjukskriven” i ett års tid och hittat mina egna sätt att hantera både kropp och sinne på med yogan så kan jag äntligen känna glädjen i att vara mamma igen.
Livet handlar inte längre enbart om att ta sig igenom dagen. Jag kan tycka att det är roligt att busa med barnen igen. Hjärnan går inte längre på högvarv av alla måsten. Känslan finns fortfarande där, känslan av hopplöshet och överväldigande, men den är inte längre konstant.
Att vara mamma med fibromyalgi är en utmaning utan dess like har jag förstått nu i efterhand. Kanske var det bra att jag inte visste det innan. Då kanske jag inte hade haft mina två älskade hjärtan här idag <3
Ju äldre barnen blir desto lättare är det att hitta en balans såklart. Likaså blir det lättare att hitta en balans i mig själv med min fibromyalgi, att förstå hur viktigt det är att vara för mig själv för att orka med att vara med andra.
KRAM,
Anneli
Lämna ett svar