Jag trodde aldrig att jag skulle köpa träningskläder igen

”Nothing is impossible, the word itself says ”I’m possible!””

-Audrey Hepburn

Den här veckan är det ett år sedan, ett år sedan allt föll samman. Det hade varit på gång länge innan det slog till med full kraft, mer än ett år, kanske har det byggts upp under de senaste 15åren vad vet jag. Kraschen kom och den knockade mig fullständigt. Det gjorde så ont i kroppen så att det enda jag kunde göra var att försöka sova mig igenom det hela. Två eller tre hela dygn låg jag i sängen och visste knappt vart jag skulle ta vägen.

Jag har alltid varit en ”trött människa” och aldrig riktigt orkat så som andra gör. Åtminstone inte sedan högstadiet någon gång, det var då jag började känna av att jag inte ”hängde med” längre. Gymnastiken orkade jag inte med och fick oftast blodsmak i munnen så fort vi gjorde något. Jag gick hem och sov på eftermiddagarna eller dötittade på diverse dåliga eftermiddagsserier. Med tiden så gick jag in och ur lättare depressioner och mådde alltid som sämst på hösten och våren. Längtan bort var stor, till sol och semester. Betygen blev ok men jag visste innerst inne att jag kunde så mycket mer, det handlade ju inte om att jag var mindre smart utan om att hjärnan inte orkade och jag fick hjärndimma. Det är sådant jag har förstått först nu långt långt senare.

Riktigt dålig började jag bli för kanske två eller tre år sedan. Jag vaknade på nätterna i ångestattacker och trodde att jag hade fått en hjärtinfarkt. Mitt i natten åkte jag till akuten och trodde att hjärtat hade stannat i bröstet, jag kunde inte längre känna det slå. Mina armar och händer domnade på nätterna och jag drömde mardrömmar om att ta farväl av mina barn för att jag vara dödligt sjuk. (Vilket jag som tur var inte är.) Foglossningen sedan graviditeterna gjorde sig fortfarande påmind tre år efter min senaste graviditet och det hände att min man fick bära mig upp för trappan hemma när benen inte längre bar.

Eftersom jag vantrivdes, kanske mestadels pga av mitt fysiska och psykiska mående, på min tidigare arbetsplats så började jag studera heltid efter min sista mammaledighet. Därefter jobbade jag ett tag som Florist men det blev snabbt både för fysiskt och psykiskt tungt. Till hösten för lite mer än ett år sedan fick jag istället en administrativ heltidstjänst och jag stormtrivdes. Ett litet problem kvarstod däremot, jag fick inte ihop livet! ALLS!

Vredesutbrott, yrsel, extrem trötthet och mycket tårar var vardagsmat för mig under den här perioden. När jag sedan fick veta att jag inte skulle få stanna kvar på arbetet, det enda som fungerade i mitt liv, så kom kraschen. Sedan dess har jag varit mer eller mindre sjukskriven och kämpar varje dag med att komma tillbaka till livet igen.

Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna träna någonting någonsin igen. Jag kunde knappt gå från sovrummet till köket utan att bli helt slut. Bara att ta en dusch kunde kräva timmar av återhämtning och vila. Då fick jag, under helt andra omständigheter, kontakt med en annan tjej som hade Fibromyalgi (som bloggar HÄR) och fick höra att hon numera använder träning som smärtstillande. Minst en halvtimme om dagen tränar hon och då håller hon sig smärtfri under sex till åtta timmar. DET var inspiration för mig.

Personligen kommer jag antagligen inte att träna så som hon kan, hon hade helt andra träningsförutsättningar innan än vad jag har, men med små små myrsteg har jag ett mål. Det målet är att träna kroppen stark och min väg dit har jag funnit är yogan.

Och vet ni, jag har köpt nya träningskläder!

Ingenting är omöjligt!

KRAM,

Anneli

(Kläderna kommer från HM, inlägget är inte sponsrat)