#menduserjuintesjukut
Artikeln i sin helhet, av: Ida Forsgren Norrtelje Tidning
Våren 2016 går Anneli Brodin in i väggen. Två småbarn, ett nytt jobb där hon vill visa framfötterna och problem med smärtor i kroppen har gjort henne ständigt stressad, trött i huvudet och tålamodslös. Till slut orkar inte kroppen mer och hon blir sängliggande, 34 år gammal. Snart skickar hon en ansökan om sjukpenning till Försäkringskassan.
– Jag hade aldrig innan haft kontakt med Försäkringskassan gällande sjukpenning. Efter att jag hade skickat in läkarintyget såg jag det som att ”nu är jag sjukskriven”, minns Anneli Brodin.
Två månader senare kommer svaret från myndigheten med beskedet om att läkarintyget inte är tillräckligt och att de ”överväger att inte bevilja sjukpenning”.
– Det var en sådan stress. Vad gör jag nu? Det var som att det inte spelade någon roll vad jag sade eller vilka intyg jag lämnade in, säger Anneli Brodin.
Hon skriver in sig på arbetsförmedlingen och får a-kassa, men känner sig egentligen för sjuk för att vara aktivt arbetssökande. Under hösten 2016 går hon ett åtta veckor långt smärtrehab-program på Bragéekliniken i Stockholm. Där får hon bekräftat vad hon länge har misstänkt: hon har fibromyalgi.
– Det var en lättnad att få diagnosen. Jag har ända sedan jag var tonåring känt mig trött och upplevts som lat av min omgivning eftersom jag inte orkade lika mycket som andra.
Hennes åtta veckors smärtrehab ses av Försäkringskassan som grund för förebyggande sjukpenning – en ersättning som betalas ut med syftet att uppmuntra behandling som kan förkorta sjuktiden. Men när smärtprogrammet tar slut förändras läget.
Anneli har inte gjort en sjukanmälan på Försäkringskassans hemsida första dagen efter sin smärtrehab. Det gör att hon förlorar sin SGI, eftersom det enligt myndigheten ”måste vara en obruten kedja av SGI-skydd efter att arbete upphör”.
Huvudregeln för SGI, sjukpenninggrundande inkomst, är att den slutar gälla när en person inte längre har arbetsinkomster. Men det finns också ett SGI-skydd, som innebär att så länge personen är exempelvis arbetssökande, föräldraledig eller har sjukpenning förlängs SGI-tiden.
Anneli förklarar att hon inte hade fått någon information om att hon direkt var tvungen att sjukanmäla sig på Försäkringskassans hemsida.
– Som systemet ser ut ställer det väldigt höga krav på dig som enskild individ. Som sjuk är man trött i hjärnan som det är. Systemet borde automatiskt underlätta istället för att försvåra för den som är sjuk.
Anneli tar fram en stor bunt papper ur en tjock mapp. Hon redovisar de svar hon har fått från Försäkringskassan. Hon pratar fort och bestämt, det är nästan svårt att hänga med i den snåriga byråkratin.
I dag har hon en advokat som representerar hennes fall – och som har hjälpt henne att få tillbaka sin SGI. Försäkringskassan omprövade beslutet och konstaterade att: ”(…) du har på grund av sjukdomen varit förhindrad att göra en sjukanmälan och det bör dessutom vara inom ramen för Försäkringskassans serviceskyldighet att informera dig (…) innan det är för sent.
– Just nu väntar vi svar från förvaltningsrätten eftersom jag har överklagat beslutet om att jag inte får sjukpenning. Jag vet att jag har rätt och vägrar ge mig utan fight. Jag har intyg från fyra läkare som stöder att jag faktiskt är sjuk, säger Anneli Brodin.
Hon tillägger att hon är medveten om att alla inte kan göra det hon gör – att hon har turen att ha en man och föräldrar som kan hjälpa henne ekonomiskt med advokatkostnaderna.
– Om jag inte hade haft min familj och advokaten, om jag hade stått helt ensam, vet jag inte om jag hade klarar det här, säger hon och fortsätter:
– Det är psykiskt nedbrytande. Du har inte rätt till a-kassa, inte rätt till sjukpenning, inte rätt till försörjningsstöd. Till slut börjar du tvivla på dig själv. Man tappar sitt värde som människa i samhället.
För de som inte har upplevt utmattningssyndrom, hur skulle du beskriva det?
– Det innebär att du är i konstant försvarsläge. Du kan aldrig slappna av och till slut blir stressen kronisk. När vi sitter och pratar nu så verkar jag nog helt normal, men sen ikväll kommer jag vara helt slut och behöva sova, säger Anneli Brodin.
Hon tillägger att hon har försökt arbetsträna via arbetsförmedlingen, men att hon inte lyckades komma upp i de tio timmar i veckan som krävs. Stressen och fibromyalgin plus familjelivet har slitit för mycket på kroppen.
Vissa kanske tycker att det ändå bara är att rycka upp sig, att man utnyttjar systemet om man inte arbetar. Vad vill du säga till dem?
– Folk kommer alltid vara misstänksamma – men största delen människor som träffar läkare vill inte vara sjuka, vem vill det? Jag har arbetat i hela mitt liv och betalat in skatt till det trygghetssystem vi har i Sverige. Men vad får jag för det nu, när jag inte ens får ta del av försäkringen?
Tillsammans med artikeln publicerades även mitt tidigare instagram/facebookinlägg riktat till Gabriel Wikström som finns att läsa här.
Lämna ett svar