”Smiles are like bandaids. They can cover up the pain, but it still hurts”
Igår var en sådan dag då smärtan tog över på eftermiddagen. Igår var det torsdag och jag gjorde mitt första 3-timmars pass med arbetspraktik. Jag hade sovit dåligt men kom ändå upp och med min mammas hjälp fick vi på kläder på barnen och den stora till skolan. Min lilla sessa skulle få vara hemma med mormor och ha en mysdag! Jag åkte iväg strax innan klockan nio och körde mitt pass. Jag hade på känn att det här skulle sluta illa men ville inte döma ut det i förväg!
Under tiden jag var där så gick allting bra, jag hade inte nämnvärt ont någonstans och var inte jättetrött, men det var ett fysiskt jobb och det var detta jag hade bävat för! Jag kämpade lite med att komma ihåg allt, alla moment som skulle utföras och glömde några. När de frågade mig precis innan jag skulle åka hem hur jag tyckte att det gått så log jag stort och sa ”Det känns bra just nu, men det återstår att se hur det känns imorgon eller på lördag”.
Det räckte med att jag satte mig i bilen för att köra de 15 minuterna hem så visste jag att eftermiddagen inte skulle bli rolig. Tröttheten lade sig som en slöja över ögonlocken och det började sticka i tårna och fötterna. När jag kom innanför dörren hemma så stod lunchen på spisen, det stack och kröp i låren och jag började frysa. När vi ätit färdigt fick jag ursäkta mig och gå upp och lägga mig på sängen. Nu gör det ont i hela kroppen, det sticker och bränner om vartannat lite här och var och hjärnan vill bara stänga av. Fyra timmar senare vaknar jag upp med värken fortfarande kvar i hela kroppen men hjärnan känns piggare. Då väller sorgen över litegrann, det gick inte, jag klarade inte ens tre timmar! Kanske för att jag sov inne hos sonen som drömde mardrömmar om zombies eller kanske för att jag var på yoga kvällen innan? Kanske för att jag tog i för mycket ändå, trots att jag tog det i ett långsamt tempo?
Jag orkar vara uppe i två timmar till. Äter lite middag och tar alvedon, är på dåligt humör och orkar inte med barnen alls. Det blir för stökigt och för mycket ljud. Jag kryper långt ner under filten i soffan och scrollar menlöst upp och ned på telefonen. Hjärnan vill ju så gärna vara vaken men det bränner och svider i låren och sticker i armarna. Fingrarna blir iskalla och domnar lite. Min man försöker prata om hur det fungerar med a-kassa och aktivitetsersättning samtidigt nu, jag kan inte tänka och blir arg! Jag snäser att jag har ont och att jag inte VET hur det fungerar. Jag skäms över att jag inte klarade tre timmar, men det säger jag inte, jag kryper längre ner under filten innan jag tillslut går upp till sängen med min sessa och kryper ner. Jag somnar först men vaknar av att hon stökar bredvid och så fortsätter sedan natten.
Det var en dag när smärtan tog över. Smärtan som är oförutsägbar, tar över livet och kommer med sorg!
//Anneli
Lämna ett svar