Acceptans som en del i att hantera Fibromyalgi

Acceptans, frufibro, fibromyalgi, act, kbt, smärtrehab

”Once we accept our limitations, we can go beyond them”

– Albert Einstein

Acceptans alltså, att gilla läget, hur kul är det när man har ont överallt hela tiden?! Varför i hela fridens namn ska jag acceptera läget då? Då vinner ju sjukdomen över mig! Eller gör den verkligen det?

Det här är ett ganska svårt inlägg eftersom det kan kännas som att jag trampar på tår eller kör över någon, men det är alltså inte min mening med detta. Meningen med detta inlägg är att visa på att det kan kännas bättre! Det behöver inte kännas som att livet är över eller att det är orättvist och förjävligt, åtminstone inte hela tiden!

För att ha Fibromyalgi är alla dom sakerna! Det är orättvist, det är förjävligt och livet som det var innan finns inte mer, så är det!! Men att kämpa emot är inte lösningen även om det är det enda man vill göra, hela tiden, för att få den förbannade värken och tröttheten att försvinna!

Men det är inte ”the end of the world”! Jag vet, visst är jag jobbig?!

 acceptans, frufibro

På smärt-rehab fick vi lära oss att det viktigaste för en smärtpatient är att få:

  • Rätt Diagnos, eller en diagnos där man känner sig ordentligt utredd och trygg med.
  • Kunskap kring sin diagnos och hur kroppens smärtsystem fungerar.
  • Verktyg, egen kontroll och en vilja till förändring utifrån sin situation.
  • Acceptera sina nya förutsättningar och utgå ifrån dem.

Under den första omgången smärt-rehab jag deltog i, jag har gått på två, så utgick man ifrån ACT och KBT. Acceptance Commitment Therapy och Kognitiv Beteende Vetenskap. Väldigt kort så handlar det om att just acceptera läget, att identifiera vad som är viktigast för just dig i ditt liv och sedan aktivt jobba mot detta med hjälp utav mål och delmål. Att lära sig att det du tänker påverkar det du känner som i sin tur påverkar det du gör.

För mig har acceptans varit en jättestor grej! Det är jättesvårt att få omgivningen att acceptera ditt ”nya jag” eftersom det oftast inte syns på dig att du är sjuk. Alla blir ju trötta och alla får ju ont och blir stressade ibland, vad är det som är så speciellt med just dig kan man ju tänka!

När jag lärde mig att acceptera min situation och började agera utifrån vad jag faktiskt klarade av så blev jag automatiskt tvungen att lära mig säga NEJ och säga ifrån. Jag blev tvungen att börja kommunicera min sjukdom och mina begränsningar till dem runtomkring och jag är jättedålig på att kommunicera! På riktigt, helt värdelös!! Jag lärde mig att för att jag ska kunna må så bra som möjligt och förhoppningsvis bli bättre längre fram så var jag tvungen att välja MIG först, sätta mig själv i främsta rummet! Allt annat fick bli mindre betydande, min hälsa och mitt välbefinnande är PRIO ETT! Det är det viktigaste i mitt liv, utan det kan jag inte fungera!

Dammtussarna är inte längre prioriterade över min fysiska och psykiska hälsa!

Jag måste prioritera allt jag gör utifrån hur det påverkar mig och min hälsa och det är JÄTTE SVÅRT! Jag har två små barn och dom måste alltid komma först, det är mitt ansvar som mamma att ta hand om dem och uppfostra dem, men dom har också en pappa och en mormor, morfar, farmor och farfar som är engagerade och närvarande i deras liv. Jag känner mig ofta som världens sämsta mamma som går undan och säger nej till att vara med dem här och nu, men jag vet också att om jag inte gör det så blir jag en ännu sämre mamma/fru/kvinna/människa. Tar jag inte hand om mig själv så vet jag att det bara blir värre, jag blir tröttare och får betydligt mer värk och ett fruktansvärt humör eftersom jag inte ORKAR mer!

Att ge efter för motståndet och acceptera läget som det är här och nu betyder alltså INTE att sjukdomen får vinna! Istället betyder det att jag lär mig sakta men säkert att leva i nuet, här och nu är allt som vi vet någonting om, och att göra val som är bra för mig och min hälsa i det långa loppet. Ju mer jag backar just nu och väljer mig själv, att ta hand om mig och göra sådant som är bra för mig, desto bättre mår jag dag för dag! Att ligga i sängen en hel dag är inte längre ett bakslag, jag väljer att göra det som är bäst för mig just nu, och nästa dag orkar jag mer!

Sedan är det en ständig balansgång med Fibromyalgi, att begränsa sin aktivitetsnivå även då man har mer ork och göra aktiva val att vila även när man mår bättre, för att hålla en så jämn nivå som möjligt! Det betyder att jag måste acceptera att min nuvarande aktivitetsnivå är betydligt lägre än den har varit tidigare och mycket lägre än jag skulle vilja att den var. Men så måste det vara just nu för att jag ska få må ok!

Så, från och med nu så gillar vi läget! OK??!!

KRAM,

Anneli

Kommentarer

2 svar till ”Acceptans som en del i att hantera Fibromyalgi”

  1. Profilbild för Renee Karlsson
    Renee Karlsson

    Tycker du skriver så fint och bra! Tror inte att någon tar det negativt. Hoppas att det kan hjälpa andra. Själv har jag kommit långt med just det du beskriver och mår också bättre än för tio år sedan? Tack Anneli

    1. Profilbild för Fru Fibro

      Tack snälla du! Så roligt att höra att även du mår bättre med hjälp av bl.a. acceptans! Kram, Anneli

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *